Dödad av ett pilregn

Igår nåddes världen av nyheten om en ung man som på eget initiativ paddlade till en av världens sista helt isolerade folkgrupper för att missionera, och där genast mötte döden i en skur av pilar.

https://www.dagen.se/nyheter/missionar-dog-i-skur-av-pilar-1.1237359

I Aftonbladet utrycker en antropolog att händelsen var tragisk och tilltaget idiotiskt. Antropologer har sedan länge beslutat att lämna folkgruppen i fred eftersom de genom våld har visat att de inte vill ha med utlänningar att göra. Här finns också en undertext av en gammal konflikt mellan antropologer och missionärer, där antropologer ofta anklagas för att vilja konservera folkgrupper och studera dem som museiföremål i en glasburk utan påverkan utifrån, medan missionärer påstås pådyvla folk Jesus fast de inte behöver honom.

Sanningen är väl att folk består av människor, individer. Och vad vet vi om deras inre motsättningar och maktstrukturer? Vissa av dem är nyfikna på en yttre värld, i den mån de kan föreställa sig den, och vill ha förändring, och skulle tjäna på den. Andra vill konservera det gamla. 

Men oavsett vilka som för tillfället har mest inflytande i ett sådant samhälle så kan vi vara säkra på en sak: i längden kommer deras folk inte att fortsätta vara isolerade. Förr eller senare kommer droghandel, gruvdrift, krig eller exploatering av något slag att nå dem. Och då är en ensam kille som säger att Jesus älskar dem ett av de bättre alternativen. Tron på Jesus är ju faktiskt, om den förstås rätt, ett bra motgift mot mycket av den här världens elände.

Det är svårt att inte dra paralleller till mordet på fem missionärer i Amazonas på 1950-talet. Sonen till en av dem, Steve Saint, växte så småningom delvis upp hos det folk som mördat hans far. Som vuxen återvände han också dit, då folkgruppen hotades av utplåning genom snabb modernisering. Då var målet att hjälpa dem att hitta en väg att bevara de delar av sin livsstil som de själva ville ha kvar, och utveckla motståndskraft mot negativa influenser. Han fick också så småningom klarhet i det händelseförlopp som lett till att personer som nu var hans nära vänner sedan många år, faktiskt hade dödat hans far. Ingen som har läst Steve Saints bok Det brutna spjutet (Sjöbergs förlag) kan någonsin mer tro att det finns enkla svar på de här frågorna.

Sommarlov, sommarläsning

Njuter av ljuvlig sommarledighet. Enda molnet på himlen är oron för årets skördar som (det kan jag se med egna ögon) nästan torkar bort. Vetet står lågt runt huset. Många björkar är bruna eller lövlösa som på senhösten och längtar lika mycket efter regn som alla vi andra. Men om man nu bortser från det så har ju detta varit en alldeles underbar badsommar. Minst två dopp om dagen har det nog blivit, i olika sjöar, eftersom vi har lyxen av att ha 98 sjöar i kommunen, varav många härliga badsjöar.
 
Mycket skön sommarläsning har det också blivit. Senast Dorit Rabinyans helt makalösa Alla floder flyter mot havet (Nordstedts förlag, 2018). Kan liksom inte komma underfund med hur hon lyckas måla med språket på ett så fantastiskt sätt. Måste läsa den en gång till (inte lika uppslukad av handlingen) och leta efter ledtrådar. Tror det är någonting med hennes väldigt intuitiva beskrivningar av någonting helt vardagligt, som gör att jag bara känner att: Ja, ja just det, så är det ju, jag förstår precis hur hon menar. Till exempel såhär om en gammeldags bensinpump på en mack: "Men siffrorna snurrar vidare, sjuttiosex, sjuttiosju, och varje sifferpar försvinner som två blinda. trötta ögon som rullar uppåt i sina hålor". Så alldeles bortsett från att romanen är en övertygande (och i slutänden tragisk) kärlekshistoria, och en form av politiskt inlägg (även om jag inte är alldeles säker på hur det ska tolkas), så finns det mycket att fascineras av på många nivåer.
Taggar: Böcker;

Läser och njuter

Vårt examensarbete blev godkänt, fick jag veta idag! Det är alltså verkligen sant - jag är klar med min utbildning, yes!! Firar med att sitta på en solig balkong och läsa Brun flicka drömmer,  Jacqueline Woodsons självbiografi, som är skriven på fri vers. Hade aldrig kunnat tro att jag skulle tycka om den så mycket. Vilket språk! Slukar den.  Jacqueline Woodson fick årets Alma-pris, som ni nog vet. Hon skriver om sin barndom i den amerikanska Södern under tiden då medborgarrättsrörelsen bröt fram.

Taggar: Böcker, Jacqueline Woodson;