Dödad av ett pilregn

Igår nåddes världen av nyheten om en ung man som på eget initiativ paddlade till en av världens sista helt isolerade folkgrupper för att missionera, och där genast mötte döden i en skur av pilar.

https://www.dagen.se/nyheter/missionar-dog-i-skur-av-pilar-1.1237359

I Aftonbladet utrycker en antropolog att händelsen var tragisk och tilltaget idiotiskt. Antropologer har sedan länge beslutat att lämna folkgruppen i fred eftersom de genom våld har visat att de inte vill ha med utlänningar att göra. Här finns också en undertext av en gammal konflikt mellan antropologer och missionärer, där antropologer ofta anklagas för att vilja konservera folkgrupper och studera dem som museiföremål i en glasburk utan påverkan utifrån, medan missionärer påstås pådyvla folk Jesus fast de inte behöver honom.

Sanningen är väl att folk består av människor, individer. Och vad vet vi om deras inre motsättningar och maktstrukturer? Vissa av dem är nyfikna på en yttre värld, i den mån de kan föreställa sig den, och vill ha förändring, och skulle tjäna på den. Andra vill konservera det gamla. 

Men oavsett vilka som för tillfället har mest inflytande i ett sådant samhälle så kan vi vara säkra på en sak: i längden kommer deras folk inte att fortsätta vara isolerade. Förr eller senare kommer droghandel, gruvdrift, krig eller exploatering av något slag att nå dem. Och då är en ensam kille som säger att Jesus älskar dem ett av de bättre alternativen. Tron på Jesus är ju faktiskt, om den förstås rätt, ett bra motgift mot mycket av den här världens elände.

Det är svårt att inte dra paralleller till mordet på fem missionärer i Amazonas på 1950-talet. Sonen till en av dem, Steve Saint, växte så småningom delvis upp hos det folk som mördat hans far. Som vuxen återvände han också dit, då folkgruppen hotades av utplåning genom snabb modernisering. Då var målet att hjälpa dem att hitta en väg att bevara de delar av sin livsstil som de själva ville ha kvar, och utveckla motståndskraft mot negativa influenser. Han fick också så småningom klarhet i det händelseförlopp som lett till att personer som nu var hans nära vänner sedan många år, faktiskt hade dödat hans far. Ingen som har läst Steve Saints bok Det brutna spjutet (Sjöbergs förlag) kan någonsin mer tro att det finns enkla svar på de här frågorna.

Snart Bokprat

 
Förbereder Bokprat på Fabriken i Vimmerby i nästa vecka. Tydligen brukar det vara ett rätt stort gäng damer som först kör ett träningspass ihop och sedan lyssnar på ett föredrag. Vimmerby bokhandel har bjudit in mig för att berätta om hur Brev från Syster Lilly kom till. Det är ju en spännande historia och ett tacksamt ämne, så jag ser fram emot det! Onsdag 19 september vid lunchtid.
 
Samma förmiddag på jobbet ska jag berätta om mitt och Amanda Lundbergs examensarbete, som handlar om hur studie- och yrkesvägledare upplever sin roll när de arbetar med individer som samtidigt hanteras av Arbetsförmedlingen inom ramen för etablering. Inte riktigt lika spännande ämne för allmänheten, tror jag, men ganska intressant om man nördar in sig. Två föredrag om helt olika ämnen på samma dag alltså. Det gäller att lyckas ladda om!
Taggar: Brev från Syster Lilly, Böcker, biografi, skriva biografi, skrivande, skrivprocessen;

Historien om ett gruppfoto

Håller på att skriva ut fler av lösbladet med gruppbilden från 1947 eftersom läsare har efterfrågat det. Tror inte jag har berättat historien bakom hur det bladet kom till, det var så många intressanta händelser kring hur Lilly-boken skrevs så den där detaljen har jag nästan glömt bort. Gruppfotot togs alltså i samband med Lillys avskedsmöten när hon skulle tillbaka till Sydafrika för andra gången. Runt 90 personer klämde in sig på estraden i Betel och kopior av fotografiet såldes i stor upplaga. Detta var alltså det foto i samband med Lilly som flest personer hade kvar, nu såhär en sjuttio år senare.
 
Men hur skulle vi identifiera alla på kortet? Jag satt vid kyrkkaffet en dag med de äldsta medlemmarna i församlingen och klottrade ner alla namnen de sa på en lapp. De kände igen ganska många, kanske 30-40 personer, men det kändes ändå lite tunt att skriva "okänd" på resten. Men när jag höll på att skriva rent de namn vi hade fått fram, och sätta siffror på dem i Photoshop, kom en församlingsmedlem förbi med en inspelning. Tio år tidigare (2007) hade han suttit i samtal med en gammal dam i församlingen och insett vilket förträffligt minne hon hade. Han hade då tagit fram det välbekanta gruppfotot och spelat in när hon berättade om det. Hon kunde namnen på nästan varenda en på fotot.
 
Det var så att man rös. Av glädje såklart. Damen med det utmärkta minnet, Eivor Nilsson, har jag aldrig träffat. Hon är hemma hos Jesus sedan länge. Men när jag träffar henne en dag, då ska jag tacka henne å många läsares vägnar!
Taggar: Brev från Syster Lilly;