Att läsa manus

Fick nyligen tipset att läsa välskrivna filmmanus. Eftersom det är en form som är ganska olik annat skrivande så kan det ge bra input, när man väl har vant sig vid formen. Hittade manuset till en gammal film som jag sett några gånger och gillar, Truman Show. (Visst är den bra?) Vitsen med att läsa manuset till en välkänd film är förstås att det ger mer energi över till att analysera själva manuset. Jag märker att jag funderar mest över strukna eller ändrade scener. Är de ändrade på grund av ekonomi eller handlar det om att helt enkelt göra storyn tightare?

En annan sak, det är ganska befriande att läsa om en "pretty town" och ett "glamourous nightgown". "Show don't tell", regeln som får romanförfattare att slå knut på sig själva för att inte säga det uppenbara, gäller förstås inte i filmmanus, inte när det gäller det visuella i alla fall. Att skapa den där söta staden eller det glamourösa nattlinnet ligger i andras händer än manusförfattarens.

Bra bok om depression

(null)

Dagens boktips: En väg tillbaka - Nytt livsmod efter åtta år i depression och ångest (Christer Olsson, Libris förlag). Författaren som själv är psykolog blev djupt deprimerad 2001 och fick kämpa med svår ångest under ett antal år, men kom till sist, sakta tillbaka till hälsa. Den här boken är uppmuntrande läsning, utan att någonsin göra livet för enkelt.

Det perfekta anslaget

Efter att i några veckor efter examen ha frossat i romaner av det mest lättsmälta slag, tänkte jag idag när jag stod vid mina föräldrars bokhylla att det var dags för en klassiker. Det fick bli en som jag aldrig läst, men som jag på ett par ord när kunde återge första meningen i.
 
Detta inte på grund av att jag besitter någon djupare bildning utan bara för att den så ofta citeras som ett skolexempel på Det Perfekta Anslaget. Kanske till och med det bästa anslaget i svensk litteraturhistoria, hur någon nu ska kunna avgöra det. Och bra är det: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." Det har rytm, klang, tid (platsen kommer i nästa mening), intensitet och någon slags gåtfullhet, i alla fall för nutida läsare. Åtminstone jag ser mammas enorma höganäskrus framför mig, som hon brukar ställa pioner i, och det är för mig obegripligt varför man skulle vilja ha ett sånt runt halsen. Men det här är 1800-tal och vad vet jag, det fanns säkert småkrus som kunde bäras runt halsen. Men var det vanligt, eller en egenhet för Carlsson (som han heter, det får vi veta i mening tre)? Och vad i all sin dar hade han i kruset?
 
Ja, så mycket längre har jag inte kommit i denna klassiker, för det var mycket roligare att blogga lite än att kämpa sig igenom de gamla verben och alla obegripliga ord relaterade till 1800-talets skärgårdsfiske. Men nu ska jag ändå lägga mig och läsa medan resten av familjen ser på fotboll. Jag vet ju av erfarenhet att om några sidor kommer hjärnan av sig själv översätta "voro" och "kommo" till "var" och "kom" och jag kommer sluta undra vad  "ett halvpund småtärna till notbygget", "skötvaktare", "stångkrok", "syskonhake", "rågnålar" och "sumpkista" är för något, och då går läsandet ganska lätt. Och täpper igen en av mina klassiker-luckor. Ni vet säkert vilken boken är? Hemsöborna av August Strindberg.