Skriva i vardagen

Att skriva en roman är (när det är som bäst) ännu mer roligt, spännande och uppslukande än att läsa en. Men medan det är fullt möjligt att läsa en bra bok nästan hur många timmar som helst i sträck utan att tappa koncentrationen, så klarar åtminstone inte jag att skriva mer än högst några timmar på en dag, med pauser, innan kvaliteten sjunker. Så där har vi ju en rätt så tydlig skillnad. Huvudet orkar inte hur mycket skrivande som helst. Läsning däremot, där finns det knappast någon botten.
 
Läser idag senaste numret av Skriva och uppmuntras än en gång av Astrid Lindgren. Hon hade ju en arbetskapacitet som få, steg tidigt upp och skrev egna manus, för att sedan övergå till att besvara läsarkorrespondens och avrundade med några timmar på jobbet på Rabén & Sjögren. Men den omtänksamma artikelförfattaren i Skriva hade tillfogat lite information som jag inte kände till sedan tidigare: Det där gällde Astrid Lindgrens mest produktiva år, när barnen var stora (en vuxen och en tonåring) och hon dessutom hade hemhjälp ett par timmar per dag. Så det är dumt att jämföra schema med henne. Men man kan ju inspireras av henne, såklart. Det är svårt att låta bli.
Taggar: skriva, skrivande, skrivprocessen;

Historien om ett gruppfoto

Håller på att skriva ut fler av lösbladet med gruppbilden från 1947 eftersom läsare har efterfrågat det. Tror inte jag har berättat historien bakom hur det bladet kom till, det var så många intressanta händelser kring hur Lilly-boken skrevs så den där detaljen har jag nästan glömt bort. Gruppfotot togs alltså i samband med Lillys avskedsmöten när hon skulle tillbaka till Sydafrika för andra gången. Runt 90 personer klämde in sig på estraden i Betel och kopior av fotografiet såldes i stor upplaga. Detta var alltså det foto i samband med Lilly som flest personer hade kvar, nu såhär en sjuttio år senare.
 
Men hur skulle vi identifiera alla på kortet? Jag satt vid kyrkkaffet en dag med de äldsta medlemmarna i församlingen och klottrade ner alla namnen de sa på en lapp. De kände igen ganska många, kanske 30-40 personer, men det kändes ändå lite tunt att skriva "okänd" på resten. Men när jag höll på att skriva rent de namn vi hade fått fram, och sätta siffror på dem i Photoshop, kom en församlingsmedlem förbi med en inspelning. Tio år tidigare (2007) hade han suttit i samtal med en gammal dam i församlingen och insett vilket förträffligt minne hon hade. Han hade då tagit fram det välbekanta gruppfotot och spelat in när hon berättade om det. Hon kunde namnen på nästan varenda en på fotot.
 
Det var så att man rös. Av glädje såklart. Damen med det utmärkta minnet, Eivor Nilsson, har jag aldrig träffat. Hon är hemma hos Jesus sedan länge. Men när jag träffar henne en dag, då ska jag tacka henne å många läsares vägnar!
Taggar: Brev från Syster Lilly;

Värmesäkert

Min kärleksfulla man har fixat en skrivplats som ska funka även i 33 graders värme! Visst är han fantastisk!? (null)