Oändliga människoöden

Väldigt tunt med blogginlägg från mig på ett tag. Det är ju något motsägelsefullt med författarbloggar (om jag nu vågar kalla mig författare?) - när man är inne i en skrivarperiod, och alltså verkligen skulle ha något att berätta om på bloggen, då är ju blogga det man minst av allt tänker på. 

Jag har levt på 1920-, 30-, 40- och 50-talen ett par månader nu. Materialet jag har fått ta del av är uppslukande och gripande! Jag har grottat ner mig, gråtit och skrattat ofta, funderat och grubblat på hur saker hänger ihop. 

Att skriva en biografi om en person som dog långt innan jag föddes, och som få nu levande minns tydligt, är som att lägga ett stort pussel. Hur hängde familje- och vänskapsbanden ihop, vad var det för regler eller traditioner som gjorde att hon sa , varför finns inte det och det nedskrivet någonstans... Det kräver många timmars tankemöda att reda ut saker åtminstone till en viss punkt. 

Sedan är det ju så fascinerande med verkliga livsöden att trådarna kan dras ut i oändlighet, och orsakssammanhangen slutar aldrig att vara intressanta. Men just nu har jag nog skrapat i botten på det material jag har nu. Och då blir man nästan nervös, tänk om det skulle dyka upp något nu som vänder allt uppochner! 

Man måste ju alltid välja när man skriver, och jag har valt ut det jag tror (eller rättare sagt känner i magen) är det viktiga. Det är naturligtvis representativt för resten av materialet - det får bli någon slags destillat. Några trådar att följa. Ett människoliv är ju oändligt på flera vis.

"'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.'"

Tomas Tranströmer
Ur dikten Romanska Bågar
Taggar: biografi, skriva, skrivande, skrivprocessen;