Balansera på en knivsegg

När jag skulle skriva Ska vi slå vad ansträngde jag mig stenhårt för att använda ett så enkelt språk som jag bara kunde. Den skulle kunna läsas av en ovan läsare i nedre tonåren utan alltför stor ansträngning. Berättarjaget är dessutom en 13-åring. Följden av mina ansträngningar blev förstås att boken kritiserades av några för att ha ett för torftigt språk! Enkelt men inte banalt - det betyder balansgång på en knivsegg...

Hur ska jag då lyckas hålla balansen bättre denna gång? Först och främst försöker jag såklart läsa ännu fler språkligt bra böcker, sådana som jag själv och många andra beundrar. Och sedan tror jag att jag har fått lite ledtrådar nu när jag studerar svenska som andraspråk. Det är nämligen inte läsarens luckor i ordförrådet som framförallt gör att man har svårt att förstå en text - så länge inte gapet mellan text och läsare är väldigt stort. Så jag kommer i framtiden inte att vara lika rädd för att slänga in ett "svårt" ord då och då. I stället ska jag försöka vara uppmärksam så att inte grammatiska konstruktioner gör texten onödigt svår för ovana läsare.

Glad!

Pärlan förlag håller på att byta lokaler och har mycket på gång just nu, och därför kändes det extra kul när min förläggare tog sig tid att höra av sig och berätta att andra upplagan av min bok nu är klar! Känns ju så otroligt kul att första tryckningen sålde slut så snabbt. Sedan tog det lite tid att få fram nya pga byte av tryckeri, men nu är det alltså klart!

Vab :P

Visst är det konstigt. Jag hade några fantastiska skrivdagar, och precis i slutet av dem kom de bärande tankarna. Nu har jag fått gå med tankarna inom mig ett tag och blivit riktigt sugen på att sätta mig och skriva igen. Bara det blir slut på detta evinnerliga vabbande! Pigga men smittande barn som klättrar på väggarna hemma - då (nästan bara då) är det faktiskt omöjligt att skriva!