Kulturkrock

Läser just nu en väldigt amerikansk, bästsäljande kristen (ungdoms-)bok, och slås av de enorma, nästan oöverstigliga kulturskillnader som finns på vissa områden mellan amerikansk och svensk "kristen" kultur. Några av personerna som skildras i boken är förstås avsiktligt skildrade på ett skruvat sätt, som misstolkare av sin kultur, och är inte avsedda att få läsarnas sympatier. Men det finns ändå kulturella element, som hela berättelsen vilar på, som är nästan omöjliga för en svensk att förstå.
 
Vad viktigt det är att varje kultur skapar sin egen litteratur. Det finns så mycket som inte kan översättas. Så mycket tankegods som vi har gemensamt i vårt land men som andra inte alls kan relatera till. Jag känner det ännu mer som en uppmaning att fortsätta skriva om en verklighet som vi här i Sverige kan relatera till.
 
Det känns som en tanke att nu när jag är i en ganska intensiv skrivfas kommer plötsligt uppmuntran från alla möjliga håll. Så här skrev exempelvis författaren Malin Hedström (som har skrivit böckerna om Egil) på facebook häromdagen:
 
"Nu har jag (äntligen!) läst Rebecka Fredrikssons ungdomsbok ”Ska vi slå vad”. Och vilken superbra bok! Den tar upp många frågor runt Kristen tro: hur kan man tro på Gud egentligen? Är det någon mening med att be och VAD kan man be om? Vad händer egentligen i den Kristna skolgruppen? Och när man vägrar att vara med på skolans obligatoriska idrottstimme med yoga och blir kallad till rektorn! Vad händer då… 
Även om den här boken vänder sig till ungdomar 12-15 år så berör den mig och IGENKÄNNINGSFAKTORN är HÖG!
En måste bok till unga tonåringar och deras föräldrar! Eller varför inte bara till dig själv… 
Beställ den gärna på http://www.hedstrom-ord-ton.se/…/ska-vi-sl%C3%A5-vad%2c-re…/ där kan du läsa mer om Rebecka Fredriksson."
 
Jag blir så tacksam för alla dessa som hör av sig. Det hjälper mig, när jag har rätt inställning, att kämpa vidare.

Manuskaos


Det här hemska stadiet minns jag inte från när jag skrev Ska vi slå vad. Vad selektivt minnet är ibland!

Vilken författartyp är du?

Richmal Crompton är känd för sina böcker om buspojken Bill. I ett kapitel i Bill sjörövaren gör hon en ganska rolig karikatyr av två kvinnliga författartyper. Den ena tassar runt i morgonrock och skriver svar i en kärleksspalt i en damtidning, blind för världen omkring henne (hon märker inte ens när barnen för flera dagar gör om trappan till en skidort i Alperna med hjälp av madrasser). Den andra ligger på divanen klädd i hemmaklänning och iakttar barnen slött genom en lornjett, utmattad efter att dagen innan ha skrivit dikten "Anthony Martin mjölkar en ko".
 
Man undrar lite om författarinnan själv tillhörde någon av kategorierna. En snabb sökning på nätet gav inte svar på det. Klart är dock att hon hade en bra känsla för vad som gick hem, och att hon var väldigt produktiv. Richmal Crompton var en engagerad lärarinna tills en skada hindrade henne från att fortsätta arbeta. Då började hon skriva på heltid. Bill-böckerna blev genast omåttligt populära. Inom kort kunde hon köpa ett hus till sig och sin mor. Hon fortsatte att skriva hela 24 böcker om Bill.