Det svåra första kapitlet

Nu måste jag erkänna en svaghet som jag har. Jag har jättesvårt att få till en bra start på en text. Många ingresser har jag fått skrota genom åren, efter att någon mer driven journalistkollega fått ögonen på den. (Ingressen är det fetstilta i början på en artikel.) På skrivarhelgen hos Ylva Eggehorn hus var det förresten någon som konstaterade att en bra ingress brukar vara som en haiku - tre kärnfulla rader med en vändning på tredje raden. Hur som helst, en ingress ska helst vara kort, snärtig, fånga kärnan i innehållet i artikeln och väcka intresse för att läsa vidare. Inte så enkelt, tycker jag.

Ännu värre då med första kapitlet i en bok! Helst vill jag måla upp hela scenen, fånga viktiga karaktärsdrag hos de viktigaste personerna, låta storyn börja och samtidigt skapa nyfikenhet. Allt i ett ynka litet kapitel. Det går ju verkligen inte.

När jag hade kört fast som värst samlade jag femton kända romaner på mitt nattduksbord. Jag läste första kapitlet i alla och försökte få inspiration. Om något så ökade det väl prestationsångesten.

Så kom det sig att första kapitlet blev kvar till allra sist att skriva. Men till slut blev det också färdigt. Jag hoppas jag får chansen att skriva fler första kapitel i mitt liv, för det verkar vara något som man behöver öva på!

Debutant i katalogen


Nu är mitt debutantporträtt med i Svensk Bokhandels höstkatalog! Den kom tydligen ut för någon vecka sedan. Snälla personalen på Vimmerby Bokhandel letade fram mitt porträtt när jag var inne där igår och tittade på deras nya lokaler.

Såhär såg det ut. Det blev ganska bra till slut. Jag får nog tyvärr inte dela innehållet, men om du råkar vara Svensk Bokhandel-prenumerant kan du läsa den här: http://www.svb.se/bokfakta/debutant/rebecka-fredriksson
Taggar: böcker;

Slutspurt

Min man och jag var ute och gick igår. Jag är inte så vältränad, men precis när vi var nästan framme och jag började känna mig trött (vi bor på en hög kulle) så utmanade han mig att tävla uppför sista backen. Han drog ju en barnvagn också så jag borde verkligen kunna vinna över honom. Det var en härlig känsla att pressa sig själv och se att man ibland orkar mycket mer än vad man tror. Men tror ni det hjälpte?!

Slutspurt är det också i arbetet med boken. Och precis när jag trodde att vi var nere på finjusteringar som att flytta kommatecken visar det sig att jag behöver få in två helt nya scener. Det är så roligt att skriva sådant och det blir verkligen bättre. Tack till min fantastiska redaktör och min underbara man som har blick för vad som kan höja. Även efter hundrafemtionde genomläsningen.
Taggar: bok;