Kärt återseende

Min dotter vann en boktävling på Astrid Lindgrens Värld i somras och fick generöst nog välja vilken bok hon ville i bokhandeln där på området. Trevligt nog kom hon tillbaka och hade valt en av min egen barndoms absoluta bokfavoriter, Mästerdetektiven Kalle Blomkvist lever farligt (som vi hade som högläsning för några somrar sedan). Den kom ut redan 1951, snart 60 år sedan alltså, och språket har väl skyhöga lix-tal, men vad gör väl det när det är Astrid Lindgren i högform som berättar. Jag och sjuåringen skrattar ikapp på de roligaste ställena, även om mycket förstås går honom förbi eller behöver förklaras. Och även om den här boken inte gör några som helst anspråk på att ge mer än ren underhållning så innehåller den skissartade men övertygande psykologiska porträtt av Kalle Blomkvist, Anders, Eva-Lotta och – inte minst – mördaren.

Såhär ser mitt ”manus” ut exakt nu

Skrev ut allt som jag skrivit liksom sådär spontant de senaste månaderna och det blev över 70 sidor (enkelt radavstånd). Så nu ska jag klistra ihop det  i  mera ordning och se om det kan bli nåt. Vi får väl se! (null)

Jag pustar ut

Har nu läst några kapitel i romanen jag lånade igår och kan konstatera att den knappt uppvisar ens en vag likhet med det där kolijoxet som jag håller på att skriva! Pust, vilken tur! Bara så komiskt att någon annan har haft en så liknande idé. Men det är väl inte så konstigt egentligen, berättelsens logik och allt det där.
 
Har förresten glömt att berätta om det roliga lunch-bokpratet som jag gjorde häromdagen. Trettio-fyrtio härliga damer i träningskläder (de hade just kört ett gympapass) fick höra om Lilly Gustafssons liv och min research (i omvänd ordning) och ställde massor av smarta frågor på slutet. Tack Vimmerby Bokhandel som bjöd in mig att berätta!